Det som presenteras i media är ofta lite mindre nyanserat än verkligheten, av praktiska skäl. I en kultur där information ska vara lättsmält, presenterar inte media tillräckligt med information för att bilda en korrekt bild. Så vissa visar höjdpunkterna från ena sidan, och andra visar höjdpunkterna från den andra. Man slutar med svartvita berättelser som ofta polariserar och motsäger varandra. En del läser artiklar från Dagbladet om MDMA-dödsfall och LSD-psykoser som bekräftar ena sidan. Och andra läser handplockade artiklar om hur lite skadligt MDMA är jämfört med alkohol och hur fantastiska resultat psilocybin har på en mängd olika psykiska sjukdomar. Båda lever i en slags bubbla och många av mina klienter har ett ben i varje bubbla. Psykedelisk terapi är ingen risksport , men det är inte heller ett magiskt piller som fixar allt på en gång. Här ska jag försöka förtydliga saker och ting lite.
Psilocybin – är en behandling allt som behövs?
Forskning om psilocybinassisterad terapi har främst fokuserat på depression. En relevant studie har genomförts vid Johns Hopkins i USA och en vid Imperial College i England . Båda studierna har mycket goda resultat, långt över alternativa mediciner som finns på marknaden idag. Dessutom finns det vissa fördelar med psilocybin jämfört med nuvarande antidepressiva läkemedel – det fungerar snabbt, det finns färre biverkningar och du behöver inte ta det varje dag. Antidepressiva och psilocybin har också motsatta funktioner på många sätt, där de förra dämpar symtomen och de senare tar dig till problemets kärna istället. Men det finns aspekter av psilocybinbehandling som sällan lyfts fram.
En är de erfarenheter människor har genom sådana behandlingar. De må vara vackra, men för många är det kanske en av de mest skrämmande upplevelserna de har haft i sina liv. När forskarna vid Johns Hopkins bad deltagarna att rangordna hur meningsfull upplevelsen var, av vilka 75 % placerade den bland de fem bästa i sina liv, använde de just det ordet noggrant. De använde inte orden vacker, positiv eller förlösande, helt enkelt för att upplevelserna och tiden efter kan vara ganska utmanande.
Den andra poängen som sällan framförs är att studierna är små, så det är vanligt att se sämre resultat i större studier. Forskarna handplockar bland annat sina kandidater från en stor grupp sökande, vilket gör att de kan välja just de kandidater som de tror kommer att ha mest nytta av den här typen av behandling. Dessutom har man sett att depression kryper tillbaka med tiden. Imperial-studien visar att nästan två tredjedelar av deltagarna var depressionsfria efter två behandlingar (en lågdos och en högdos). Efter tre månader var mindre än hälften depressionsfria, och långtidsuppföljning (6-12 månader) visar att andelen sakta sjunker och att depressionen återkommer för de flesta. Det är fortfarande goda resultat jämfört med andra mediciner/behandlingar och med tanke på att deltagarna i studien hade diagnosen klinisk depression i snitt 17,8 år. Men det bekräftar också att detta inte är en quick fix. Och baserat på forskningen vet vi faktiskt inte hur patienter skulle svara på flera behandlingar över tiden.
Så det enda jag kan erbjuda här är erfarenheter från mina klienter och andra psykedeliska terapeuter/retreatarrangörer i andra länder. Vi ser också att depressionen återkommer med tiden hos nästan alla, men ofta i en lite annan form. En av mina klienter beskrev fenomenet bra: ”Jag har fortfarande mörka perioder där jag ligger på soffan i fosterställning, men skillnaden är att jag vet att det inte är allt och att det kommer att gå över. Jag gjorde inte det förut." Det verkar som om det krävs flera behandlingar (2-6) per år under flera år för att uppnå en betydande, långvarig effekt för majoriteten. Det är kanske inte konstigt att det tar tid att lära sig se världen på ett annat sätt än vad du har gjort hela ditt liv.
MDMA – botas det i tre doser?
MDMA för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) har dokumenterat bättre långtidseffekter än psilocybin för depression, men även dessa studier skiljer sig avsevärt. MDMA-studierna involverar tre högdosbehandlingar under tre månader med tillhörande 36 timmars psykoterapi. Det innebär att deltagarna får flera timmars terapi per vecka under lång tid utöver behandlingsdagarna med MDMA. Detta är både en mer intensiv och dyrare behandling än man brukar gå igenom och det är en väldigt stor del av behandlingen. I vissa fall kan PTSD också vara en lättare "nöt att knäcka", helt enkelt för att det kan finnas mer konkreta mål. Som att kunna bearbeta ett specifikt trauma.
Å ena sidan skulle jag säga att intrycket man får i media är lite sensationellt, förenklat och överdrivet. Å andra sidan ser jag också en enorm potential i att använda mindre stela behandlingsprotokoll än vad som används inom forskningen idag. Forskning begränsas av ekonomi, stigma och statliga läkemedelsbestämmelser, så forskare håller sig till ett så konservativt ramverk som de kan tills dessa blir godkända läkemedel. Det är också viktigt att understryka att varken MDMA eller psilocybin är nya molekyler i världen, och att detta är substanser som har använts som medicin i underjordisk terapi i 50 år, varav flera har publicerat böcker (t.ex. Leo Zeff, R. Coleman och Anne Other). Vid underjordisk terapi anpassas behandlingen efter klienten. Människor arbetar sig ofta igenom olika mediciner i faser, ibland i kombination, för att uppnå bästa möjliga resultat över tid. Och så kommer forskningen 10-20 år senare.